Jag sitter vaken kl 03:30 (!). Det är inte lätt att pang bom vända om dygnet efter en veckas intensivt nattarbete... Då sover jag ju ofta mellan 09-15 på em... Sitter och strökollar serier, läser om Kanada och diverse kulturkrockar.
Det börjar ju kännas (även innan C har blivit erbjuden något jobb) som att vi verkligen kommer hamna där i framtiden på ett eller annat sätt.
Hittade ett par bloggar och forum. Kanada är ju så stort och olika, såklart då att de svenskar som flyttat dit har väldigt olika erfarenheter! Många är s k "kärleksflyttningar", andra har pluggat och blivit kvar.
En del har mycket gott att säga, andra bävar sin kommande flytt, vill jämföra länder och undrar hur det ska bli. Vi har ju bott i Toronto förut, så jag oroar mig egentligen inte för hur det blir, så länge C har ett bra jobb. Däremot är det intressant att jämföra. Kanada och Sverige har många likheter med varandra i och med det sociala skyddsnätet, skolor, äldreomsorg, sjukvård och socialbidrag. Universitet och privatskolor är apdyra, men det finns likheter! Läste om någon som ansåg att Kanada fått det bästa av Sverige och USA. Kanske finns någon sanning i det? Jag har ju bara bytt flyg i USA en gång, så USA vet jag inte mycket om annat än det jag sett från filmer och TV! Poängen jag vill komma till är att det spelar ingen roll hur mycket du jämför, vrider och vänder, skriver plus- och minuslistor, för allt som räknas i slutändan är din trivsel, och den kommer från en punkt långt inne i bröstet! Den där känslan, som talar om för dig hur du mår på en viss plats, kan inga fakta eller logiska följder förklara. Den bara är där. Antingen har du den, eller inte.
Jag har den alltid när jag kommer till Aten. Den växer som ett rosa moln i bröstet på mig, jag är hemma!, skriker den och jag känner mig lycklig. Det upplever C med varje gång vi är där. Vi har vridit och vänt däremot för att se på det realisitiskt, skulle vi kunna bo där? Tänk om, ifall vi? Men just nu vill vi inte riskera vissa saker, förlora andra saker. Kanske när vi blir pensionärer? ;)
I Toronto, Kanada har jag nog aldrig känt den starka tillhörighetskänslan, men i ärlighetens namn känner jag det knappt när man kommer med flyg till Stockholm heller. Även om det är vackert och jag kan ha haft en viss hemlängtan, så känns det inte på samma sätt som Aten. Jag blev den Sara ni känner idag i Grekland, och för det finns den en stor och viktig plats i mitt hjärta för det landet och den staden.
Sedan finns det ju yttre faktorer som påverkar din livskvalité, och de faktorerna tror jag har en viss makt över din lycka. Och där har Toronto ändå mycket att ge, som vi aldrig upplevde när vi bodde där för 7 år sen. Jag hade inget dåligt jobb, men jag var utled på det och kände ångest varje dag först halvåret vi var där. Ingen av oss tjänade särskilt bra med pengar, och Toronto är ju en jättespännande stad med teatrar, barer, restauranger, events och aktiviteter, som till viss mån kräver lite pengar! Ska man bo där och känna att en har lite livskvalite, nånting att se fram emot etc, behövs det lite bättre ekonomi än förra gången.
Att sedan påverka var och hur vi bor, är jag övertygad om kommer påverka min trivsel till det bättre.
Kommer aldrig glömma den 20-åriga knarkande, gravida tjejen, trasiga kläder, undernärd och så hög att hon vinglade, precis på våran gata! Hon hade blåmärken och stickmärken på hela armarna. Hon har ju rätt att bo nånstans med, men det kändes inte som ett tryggt område.
Om den där känslan av hemma, trygghet och lycka inte infinner sig den första tiden känner jag mig hoppfull om att kunna påverka vissa saker. Andra saker får man kanske acceptera att det aldrig kommer kännas så. Bara det känns rätt. För även om jag känner mig hemma i Aten och älskar att vara där, skulle jag varje timma, varje dag tänka på min familj, syskonbarn och vänner här hemma i gamla Svedala, och sakna alla oändligt.
